Da Erlend E Mo (foto: Cinemateket) tragisk gikk bort i altfor ung alder utløste det mange reaksjoner i dokumentarfilmmiljøet der han var så sentral – både som filmskaper og underviser ved Den norske filmskolen. Som en hyllest av dokumentaristen Erlend E Moe har Cinemateket viet plass til fem av hans filmer, fra og med denne uken og gjennom november.

I morgen, 20.oktober, deltar hans samarbeidspartnere Morten Thomte og Stefan Sundlöf, sammen med produsent Lise Lense-Møller, i samtale på åpningsvisningen av Jeg hater ADHD. Moderator er Eirin Gjørv.

«Alle hans beste filmer handler om følelser og relasjoner,» skriver Cinematekets Hege Jaer i sin omtale av programmet:

«De skildrer utfordringer og urettferdighet, men på en poetisk, respektfull og ikke minst håpefull måte. Erlend og kameraet fulgte sine hovedpersoner med stor kjærlighet, slik at han – og dermed også vi – kom nær dem. I det som skulle bli hans siste film, Reisen til Utopia, kommer vi også tett på Erlend E. Mo selv.»

Serien er altså et samarbeid med regissør/­førsteamanuensis Morten Thomte og filmklipper/dramaturg Stefan Sundlöf. Her er deres ord om Erlend:

Morten Thomte:

«Rundt 1990 tok Erlend dokumentarfilmutdannelse i Volda i Vest-Norge. Jeg hadde gitt en forelesning for studentene der om «musikk og bilde», men jeg hverken kjente eller ble kjent med noen av dem. En stund senere dukket det en VHS-kassett ­(datidens medium) i postkassen med et brev: Kjære Morten Thomte. Du kjenner ikke meg, men jeg var på forelesningen din. Jeg har laget en liten film – og den er det ingen som skjønner noe av. Ikke lærerne og ikke mine medstudenter. Men jeg håper, etter å ha hørt deg forelese og sett det du har gjort på tv, at du kanskje kan finne noe positivt i den og gi meg en tilbakemelding. Det var en ganske abstrakt film med musikk av den estiske komponisten Arvo Pärt. Jeg husker jeg tenkte at den nok var sær og litt melankolsk, men jeg så jo at han hadde fortellervilje og talent – og svarte vennlig.

Et par måneder senere dukket det opp en ny film på VHS i postkassen. En ny film med musikk av Arvo Pärt og med samme budskap: Det er ingen her som… Jeg ga igjen oppmuntrende kommentarer. Noen måneder senere var han kommet inn på et halvannet år langt regi/producer-kurs i Oslo som NRK arrangerte og hvor jeg var en av ­lærerne. – Å, er det deg? Er det du som…? Der­etter fulgte et, bokstavelig talt, livslangt vennskap med mange forgreninger. Et vennskap jeg aldri ville vært foruten.»

Stefan Sundlöf:

«Som regissör och kollega hade Erlend en all­deles speciell empatisk känslighet, något som inte bara syns i hans filmer utan också präglade den kreativa processen vi hade i klipprummet. Man kastades ofta mellan eufori och för­tvivlan och tillbaka till eufori igen. Men där fanns alltid ett stort generöst rum där inga tankar eller idéer var för dumma för att nämnas eller utforskas. Arbetsdagen startades alltid en halvtimme innan utsatt tid, då vi träffades på kafé. Där var det förbjudet att prata jobb. Detta var stunden att prata om allt från livet, filosofi, litteratur och vardagens banaliteter. Helst med dräpande svart humor.

Han hade en nyfikenhet och sårbarhet som var en fantastisk tillgång i hans arbete men som inte alltid är så lätt att bära i själva livet. Erlend brukade säga att en människa aldrig bara är en människa, utan att vi alla består av en stor väv av samband och historier vi skapar tillsammans med de människor vi möter genom livet. I min mening gäller detta i synnerhet för Erlend själv. Genom sina filmer och den person han var berörde han så många människor omkring sig – många fler än jag tror han själv förstod.»