Det har skjedd mye spennende i svensk film de siste årene  med filmer som Gitarmongo, Farvel Falkenberg, De ufrivillige, Man tenker sitt m.fl. Her møter vi en ny generasjon filmskapere med en litt annen bakgrunn enn den tradisjonelle filmskolen, og som utforsker dynamikken mellom dokumentaren og fiksjonen på en annerledes og spennende måte. Nylig tok Rushblogg kontakt med Roy Andersson for å høre hvordan han opplever disse nye stemmene. Han svarte følgende:

«En ny generation filmare börjar nu komma fram och dessa filmare verkar inte vara förtjusta i  konventionell “storytelling” som har regerat på biograferna sedan lång tid. Dessa regissörer är inga anpasslingar utan snarare upproriska filmskapare som vill få nytt liv i filmuttrycket, provocera den invanda föreställningen om hur en film ska se ut.

På så sätt kan man tala om en ny våg. Men fortfarande är dessa filmare i minoritet i det svenska filmlivet som just nu är ganska framgångsrikt med flera publiksuccéer. Jag ser dessa filmare som föregångare som antingen överlever och utvecklar sig  — eller också blir det bara en tillfällig våg. Det stora problemet är dessa filmer får en mycket liten publik.

Den har ambitioner som är rebelliska och genreöverskridande. Bara detta har ett stort värde. Men jag anser att de ännu saknar lite av formell stringens. Får Farvel alkenberg– och Man tänker sitt– filmarna hålla på ett tag till och skaffa sig mer formell stringens, så tror jag att det kan komma ut mycket intressanta och viktiga resultat från dem.»